MIN KUSIN
Min kusin (Natur och Kultur 2001) är en roman om den svenska välfärdens uppgång och fall. Med centrum i 1950-talet blickar boken både bakåt mot 30-talet och framåt mot millennieskiftet. En pensionerad journalist berättar om sin kusin Per Larsson, folkskollärare och kommunalpamp i en liten ort i östra Skåne på 50-talet. Han får en sällsynt begåvad elev, Anette, som Per ser som en blivande ledare i det stora folkhemsbygget. Men flickan tycks inte vilja utveckla sig till det stora hon är förutbestämd till, och när ortens godsägare ger sig in i kampen om hennes själ – och kropp – blir situationen tillspetsad. Det är en kamp som får ödesdigra konsekvenser: här utspelas både mord och självmord. Men vad som egentligen sker kommer i dagen först nästan ett halvsekel senare.
”Sven-Olof Lorentzen har skrivit sin bästa roman hittills”, ansåg Expressens Nils Schwartz, som också skrev uppskattande om det nostalgiska skimret kring efterkrigstidens bildningssträvanden: ”Men att därav dra slutsatsen att det var bättre förr är att missförstå romanens kärleksfulla 50-talsfärg. Det den förmedlar är snarare den underförstådda sorgen över att det inte blev så mycket bättre.” Johan Werkmäster i Göteborgs-Posten avslutade sin recension med orden: ”(…) är det till syvende och sist berättarglädjen, den sinnrika intrigen, den stillsamma humorn och – inte minst – förmågan att levandegöra människor och stämningar ur det förflutna som imponerar mest.” Och Skånska Dagbladets anmälare Jean Bolinder kallade boken ”en av de bästa moderna svenska romanerna jag läst”.
Ur boken:
”Du är den
duktigaste elev jag har haft under alla år”, sa han.
Hon såg bort.
”Magistern har väl inte arbetat så många år?” sa hon.
”Om jag så
arbetar i fyrtio år till så kommer jag inte att stöta på din begåvning.”
Det blev tyst.
Den plötsliga känslosamheten hängde som en glömd prydnad på en plundrad
julgran.
”Hur gammal är
magistern egentligen?” sa hon sedan, retsamt. Han behöll lugnet. ”Fördelen med
korrespondensstudier”, sa han, ”är att man kan studera helt i sin egen takt.
Och man kan sitta var man vill. Det kan ta länge tid än det vanliga läroverket,
det kan ta lika lång tid, men för den som är begåvad kan det också gå fortare.
Du skulle kunna vara student innan du fyller arton!”
Anette svarade
inte, men fick upp en ny tjugofemöring och gick till jukeboxen och satte på en
skiva. Det var samma skiva som förut. All konversation omöjliggjordes på nytt
och flickan satt tillbakalutad, nöjt leende, och trummade takten mot
perstorpsskivan med en lång och illröd fingernagel.
(Omslag: Annika Lyth)