GAMMAL MAN MED TRUMPET
Berättaren i Gammal man med trumpet (LTs förlag 1988) är Svante Larsson, en ung man med författarambitioner, men bokens egentliga huvudperson är ett original som bor i ett hönshus strax utanför Lund. De två, den unge författaren och det gamla originalet, visar sig ha ett gemensamt intresse i jazzen, och Svante Larsson börjar använda ”Hönsagubbens” liv som litterärt stoff. Men när ämnet är uttömt falnar hans intresse. Då har han emellertid satt igång en utveckling hos den gamle som han måste ta ansvar för, och en vanlig fråga i Lorentzens författarskap varieras ännu en gång: var går gränsen mellan det egna livet och de andras?
”Sven-Olof Lorentzen har skrivit en mycket övertygande och gripande roman om två människoöden, som i sig speglar två generationers kamp för bildning och skönhetens värden”, skrev Thomas Nydahl i Kvällsposten. Och i finlandssvenska Hufvudstadsbladet menade Conny Svensson att ”Lorentzen har fin talang för det tragikomiskt rörande”.
Ur boken:
Första gången jag såg Han-i-hönshuset var på
Trollebergsvägen. Jag gick ut från stan och han kom cyklande inåt. På långt
håll la jag märke till honom, det gick knappast att undvika; bara plastpåsarna
han hade knutit runt fötterna räckte för att dra blickarna till sig. Han
cyklade sammanbitet och framåtlutat, som om han hade haft motvind och regn i
ansiktet, men det blåste inte och oktoberluften var glänsande torr på
högvintervis. På överkroppen hade han en kort jeansjacka i manchester, på benen
blåbyxor, han var barhuvad och öronen var stora och såg ut som om han hade
förfrusit dem både en och två gånger. En liten man på en alldeles för stor
cykel, jag kunde inte låta bli att stirra; under tiden i Lund hade jag försökt
göra mig urban men nu räckte inte polityren. Bara plastpåsarna på fötterna! En
var gul och en var vit, vanliga butikskassar, det hade regnat på natten och jag
förstod att påsarna var hans pampuscher.
(Omslag: Håkan Nyberg)